Jag har sått fröer och äntligen börjar de gro och de små kvistarna kämpar sig upp mot ljuset. Jag kommer knappt ihåg vad det var jag sådde, men i någon av krukorna är det sallad och i någon är det basilika. Jag tycker att det är så mysigt att plantera, se hur det växer, hur det lilla lilla fröet kan bli till något stort och vackert.

 

I mitt jobb ser jag människor växa. Jag förundras, när jag ser tillbaka på mitt år, över hur mycket ungdomarna jag jobbar med har utvecklats och förändrats. Hur de plötsligt både vågar ta plats och känner sig så säkra i sig själva att de kan ge plats åt någon annan, inkludera fler och öppna upp för gemenskap. Det är fint! I mitt jobb sätter vi frön. Det är långt ifrån alltid som jag får se skörden av det jag sår, men när jag får det är det värt all möda och all kämpan! Älskade ungdomar - ni är fantastiska!

 

Min trädgård kan vara det vackraste jag någonsin sett... Inte kunde jag ana att de gamla krokiga träden skulle brista ut och bli fulla av vackra blommor.

 

Ikväll är jag hemma och tar det lugnt. Jag har varit otroligt trött idag och känt mig sliten i kroppen. Jag jobbar ofta tidig morgon och sen kväll och det tär på kroppen med oregelbunden sömn och många timmars arbete. Hade en massa arbete jag borde gjort idag, men kroppen sa ifrån. Jag tror att det är signaler man bör lyssna på. Det är alltför många som ställer orimligt höga krav på sig själva och går in i väggen. Jag har själv varit där. Det är dumt, fruktansvärt jobbigt och jag vill absolut inte dit igen!

 

Trevlig helg på er och kom ihåg att ta hand om er själva och varandra!

Jag cyklar den vanliga vägen hem från jobbet. Den senaste veckan har naturen bara blivit vackrare för varje dag. Maskrosorna blommar vackert gult vid vägkanten och träden kämpar ivrigt för att slå ut. Solens strålar värmer mig om ryggen när jag cyklar förbi ännu en åker. Fåglarna kvittrar och ljudet av en traktor brummar långt borta. Livet på landet är inte alls så dumt...

I vanliga fall brukar en tom känsla möta mig vid ytterdörren där hemma. En känsla av ensamhet. Ingen som möter mig i dörren, ingen som hälsar mig välkommen hem. Jag tror att vi är många som känner så. Men just idag står någon där... Nej, inte bara en. Det är två tjejer som står där. De är nog inte äldre än 10 år. "Hej" säger de och håller kvar blickarna på mig lite för länge. Jag hejar glatt tillbaka medan deras blickar studerar mig från topp till tå. Samtalet fortsätter; vad heter du, är det du som har flyttat in här, bor du här själv, har du ingen man (ser jag förresten så vuxen ut att den frågan var given). Deras omtänksamhet och uppriktighet, eller kanske är det nyfikenhet, känns äkta och lekfullheten i deras ögon smittar. "Nu måste vi gå" säger den ena plötsligt och tjejen bredvid nickar instämmande. Jag vinkar dem hejdå och går in till mig. Känslan i kroppen är bra. Jag tror att vi har mycket att lära av barnen.

Över 850 miljoner människor lever idag med kronisk hunger, under hot om svält. 20-60 miljoner människor svälter varje år ihjäl. I Sverige slänger vi i snitt 81 kg mat per person varje år.

Slutsats: Släng inte maten!

Nära 40 procent av världens totala spannmålsproduktion används som kraftfoder inom djurhållningen. I fattiga länder, u-länder, säljs stora delar mat till västvärlden som djurfoder. Att producera kött kräver minst tio gånger så mycket mark som odling av vegetabilier med motsvarande närings- och energiinnehåll. 4 000 m2 åkermark kan producera 9 000 kg potatis på ett år men bara 70 kg kött.

Slutsats: Vi äter stora mängder kött i onödan. Mindre kött i västvärlden - färre hungriga människor på vår jord.

 

Idag står mjölk- och köttproduktionen för 18% av de globala växthusgasutsläppen. Mellan 1960 och 2006 har vår köttkonsumtion ökat med hela 70%. Nötkött släpper ut 26 kilo koldioxidekvivalenter per kilo kött. Det är lika mycket som nästan 10 liter bensin - vilket tar mig dryga 12 mil med min bil.

Slutsats: Mindre mängd kött är bra för miljön!

 

För mig är detta skäl nog att tänka över vad jag stoppar i mig. Hur jag väljer att leva mitt liv påverkar både miljö och andra människors livskvalite. Allt som jag stoppar i mig, köper hem eller gör av med - kläder, prylar, mat mm. - gör jag på bekostnad av någon annan. Med vilken rätt då?

 

Idag äter jag vegetarisk lasagne med till stor del ekologiska råvaror. Gott och bra för miljön!
Receptet hittar du här.

 

 

 

Lennart är 95 år. Han ser inte så mycket ut för världen med tunna ben och krökt rygg efter många års hårt arbete. Jag och Lennart delar hus. Vi har varsin ingång men lyhördheten gör att jag känner mig betydligt mer insatt i hans liv än han nog anar. Jag möter honom alltsom oftast när jag är på väg någonstans. Idag blev mötesplatsen ute i trädgården. "Vilken skön dag" sa jag, mest som trevlighetsfras. Och Lennart nickade instämmande. "Jag står och tittar på violerna, de är så vackra" sa han och fortsatte "Tänk att de kommer tillbaka år efter år. Att de överlever vintern varje gång". Någonting fick mig att ana att han egentligen inte alls talade om violerna utan om sig själv men låtsades inte om det. Han omformade metaforen. "De trivs bra här i gräsmattan. Se så fint de växer." Jag log medhållande. Jo visst var de fina de där violerna, men de var ju just bara violer. Hur intressanta kan de vara, tänkte jag, men lät den gamle farbrorn hållas. "Om ett par veckor tar vi fram gräsklipparen och då kommer de inte trivas här längre" fortsatte han och illustrerade med kryckan i luften. "Tänk att vi människor alltid har en förmåga att vilja ändra på saker och ting. Vem är det som har sagt att gräsmattan är vackrare när den är klippt? Gud, han låter gräset växa och vi klipper det. Vem är det som har rätt egentligen?" Han tittade på mig. Jag förstod vad han menade...

 

I mitt jobb möter jag unga människor. Många av dem brottas med sig själva, sitt utseende och sin självkänsla. De har komplex, liksom jag hade när jag var i deras ålder. För vissa blir det ett stort problem, något som tar upp hela deras vardag. Men vem är det som bestämmer vilken kropp som är den snyggaste? Vem är det som säger att en trimmad gräsmatta utan violer är det rätta? Och vad får oss att ständigt vilja förändra det som redan är vackert? Tänk om det är med våra kroppar som med violerna - de är perfekt skapade. Problemet ligger någon helt annanstans. Lennart såg det fantastiska i violerna, men att se det i varandra och i oss själva är vi nog många som behöver öva oss i.

 

Det självklara vore väl ändå att möta en ny människa med ett fördomslöst "hej"! Ett ärligt, naket och enkelt "hej"! Men av okänd anledning är detta inte så enkelt som det borde vara. Livet har gjort oss illa och vårt bagage har gett oss skavsår - ja till och med sprickor. Rykten vi hört, upplevelser vi gjort och händelser vi erfarit har gjort oss illa, gjort det lätt för oss att döma, dela in människor i fack och peka ut "främlingen" i en grupp människor. För att skydda oss från fara? Kanske.

 

Tabula rasa - När jag möter en ny människa försöker jag börja på ett nytt blad - ett som det inte står något på sedan tidiare, ett som är blankt och fritt från klåtter, bilder och tankar. Jag försöker att möta människor med glädje och med det där fördomslösa hejet. Men gång på gång misslyckas jag, därför att jag är människa - därför att det är mänskligt att fela, mänskligt att fela så att det går ut över andra och gynnar mig. Mig mig mig - mitt liv är ett enda stort ego!! För vet du vad? Varje gång jag säger hej, säger jag det för egen vinnings skull, för att muren mellan oss ska bli lägre, för att du ska tycka om mig, så att du inte längre ska utgöra ett hot för mig. Det är min överlevnadsstrategi - att göra mig vän med människor. Någon annan har valt en annan strategi - att bygga skyddsmuren högre, titta bort, bort från främlingen. Det är ett sätt...

 

Försvar eller försoning, vad väljer du?