Det självklara vore väl ändå att möta en ny människa med ett fördomslöst "hej"! Ett ärligt, naket och enkelt "hej"! Men av okänd anledning är detta inte så enkelt som det borde vara. Livet har gjort oss illa och vårt bagage har gett oss skavsår - ja till och med sprickor. Rykten vi hört, upplevelser vi gjort och händelser vi erfarit har gjort oss illa, gjort det lätt för oss att döma, dela in människor i fack och peka ut "främlingen" i en grupp människor. För att skydda oss från fara? Kanske.

 

Tabula rasa - När jag möter en ny människa försöker jag börja på ett nytt blad - ett som det inte står något på sedan tidiare, ett som är blankt och fritt från klåtter, bilder och tankar. Jag försöker att möta människor med glädje och med det där fördomslösa hejet. Men gång på gång misslyckas jag, därför att jag är människa - därför att det är mänskligt att fela, mänskligt att fela så att det går ut över andra och gynnar mig. Mig mig mig - mitt liv är ett enda stort ego!! För vet du vad? Varje gång jag säger hej, säger jag det för egen vinnings skull, för att muren mellan oss ska bli lägre, för att du ska tycka om mig, så att du inte längre ska utgöra ett hot för mig. Det är min överlevnadsstrategi - att göra mig vän med människor. Någon annan har valt en annan strategi - att bygga skyddsmuren högre, titta bort, bort från främlingen. Det är ett sätt...

 

Försvar eller försoning, vad väljer du?