Hemma var ligger det nånstans?
Det där med definitionen av ett hem är så kontroversiellt, så utsatt och så känsligt ämne. Jag tänker på EU-migranterna i Bålsta som i förra veckan fick sitt tillfälliga hem nereldat och förstört. Eller alla de som färdats med båt över Medelhavet och bildat ett hem på andra sidan havet, i ett nytt land. Vad är hemma för dem? Ett hem kan vara allt mellan en enkel pressening, en flyktingförläggning eller ett stort slott men vissa känner sig ändå aldrig hemma.
Idag har jag skapat hemkänsla hos mig och planterat vårblommor. Blommor är ett av mina bästa tips för mer hemkänsla. De skapar liksom liv, gör en glad och doftar hemma.
Rubriken kommer förresten från en fras i den fantastiskt mysiga sången Hemma ur musikalen Kristina från Duvemåla som jag såg för några veckor sedan.
Världen är full av mirakel
Här slår våren ut.
Jag cyklar den vanliga vägen hem från jobbet. Den senaste veckan har naturen bara blivit vackrare för varje dag. Maskrosorna blommar vackert gult vid vägkanten och träden kämpar ivrigt för att slå ut. Solens strålar värmer mig om ryggen när jag cyklar förbi ännu en åker. Fåglarna kvittrar och ljudet av en traktor brummar långt borta. Livet på landet är inte alls så dumt...
I vanliga fall brukar en tom känsla möta mig vid ytterdörren där hemma. En känsla av ensamhet. Ingen som möter mig i dörren, ingen som hälsar mig välkommen hem. Jag tror att vi är många som känner så. Men just idag står någon där... Nej, inte bara en. Det är två tjejer som står där. De är nog inte äldre än 10 år. "Hej" säger de och håller kvar blickarna på mig lite för länge. Jag hejar glatt tillbaka medan deras blickar studerar mig från topp till tå. Samtalet fortsätter; vad heter du, är det du som har flyttat in här, bor du här själv, har du ingen man (ser jag förresten så vuxen ut att den frågan var given). Deras omtänksamhet och uppriktighet, eller kanske är det nyfikenhet, känns äkta och lekfullheten i deras ögon smittar. "Nu måste vi gå" säger den ena plötsligt och tjejen bredvid nickar instämmande. Jag vinkar dem hejdå och går in till mig. Känslan i kroppen är bra. Jag tror att vi har mycket att lära av barnen.
I vanliga fall brukar en tom känsla möta mig vid ytterdörren där hemma. En känsla av ensamhet. Ingen som möter mig i dörren, ingen som hälsar mig välkommen hem. Jag tror att vi är många som känner så. Men just idag står någon där... Nej, inte bara en. Det är två tjejer som står där. De är nog inte äldre än 10 år. "Hej" säger de och håller kvar blickarna på mig lite för länge. Jag hejar glatt tillbaka medan deras blickar studerar mig från topp till tå. Samtalet fortsätter; vad heter du, är det du som har flyttat in här, bor du här själv, har du ingen man (ser jag förresten så vuxen ut att den frågan var given). Deras omtänksamhet och uppriktighet, eller kanske är det nyfikenhet, känns äkta och lekfullheten i deras ögon smittar. "Nu måste vi gå" säger den ena plötsligt och tjejen bredvid nickar instämmande. Jag vinkar dem hejdå och går in till mig. Känslan i kroppen är bra. Jag tror att vi har mycket att lära av barnen.
