Jag cyklar den vanliga vägen hem från jobbet. Den senaste veckan har naturen bara blivit vackrare för varje dag. Maskrosorna blommar vackert gult vid vägkanten och träden kämpar ivrigt för att slå ut. Solens strålar värmer mig om ryggen när jag cyklar förbi ännu en åker. Fåglarna kvittrar och ljudet av en traktor brummar långt borta. Livet på landet är inte alls så dumt...

I vanliga fall brukar en tom känsla möta mig vid ytterdörren där hemma. En känsla av ensamhet. Ingen som möter mig i dörren, ingen som hälsar mig välkommen hem. Jag tror att vi är många som känner så. Men just idag står någon där... Nej, inte bara en. Det är två tjejer som står där. De är nog inte äldre än 10 år. "Hej" säger de och håller kvar blickarna på mig lite för länge. Jag hejar glatt tillbaka medan deras blickar studerar mig från topp till tå. Samtalet fortsätter; vad heter du, är det du som har flyttat in här, bor du här själv, har du ingen man (ser jag förresten så vuxen ut att den frågan var given). Deras omtänksamhet och uppriktighet, eller kanske är det nyfikenhet, känns äkta och lekfullheten i deras ögon smittar. "Nu måste vi gå" säger den ena plötsligt och tjejen bredvid nickar instämmande. Jag vinkar dem hejdå och går in till mig. Känslan i kroppen är bra. Jag tror att vi har mycket att lära av barnen.