Att beskriva levnadsförhållandena för de romer vi mötte i Rumänien är komplicerat, men ännu mer komplicerat är det att beskriva deras värderingar, synsätt och attityd. När vi ska förklara hur någon lever och har det är det lätt att utgå från sin egen verklighet. Så gör också jag. Jag utgår från mitt "rätta" liv och talar om vilka av de här sakerna romerna har och inte har. Det ger en skev bild av deras verklighet och därför det är så svårt att berätta om det jag varit med om och upplevt. Bäst av allt vore det om alla fick uppleva allt med egna ögon, egna känslor och tankar. Det ger nämlighen en helt annan förståelse för romernas situation och en helt ny syn på vilka de är som människor och vilka behov de har. Men jag vill försöka att förmedla min upplevelse i Rumänien så utförligt och verklighetsnära som jag bara kan.

 

I många rumäners ögon är dessa människor inte värda någonting. I deras ögon är romerna tjuvar, kräk, snyltare, en samhällskostnad... Inte alla romer har det så illa ställt som de ni har fått se bilder på i bloggen. Men de här romerna har det riktigt riktigt illa ställt. De skulle aldrig ha råd att till exempel ta sig till Sverige för att tigga. De här människorna livnär sig istället på stöld, narkotikahandel, prostitution och tiggeri på hemmaplan. Fast i Rumänien är tiggeri olagligt. Därför väljer många att istället skicka sina barn för att tigga. Det är nämligen tillåtet. Ni hör ju själva... Allt detta är en enda stor ond spiral som håller generation efter generation kvar brottslighet och fattigdom. Jag önskar att jag kunde säga att deras rykte är falskt - att de här romerna, som blivit mina vänner, inte är några hycklare utan hederliga människor - men det skulle tyvärr vara lögn.

 

Det är inte alltid lätt att älska människor, särskillt inte människor som de här - som ibland beter sig som skit, som ljuger bättre än de flesta, som luktar otroligt illa och som stjäl så fort du vänder ryggen till. Men att älska människor som de här, att komma tillbaka, att fortsätta visa att vi bryr oss, det tror jag leder till förändring och förbättring.
Snälla, kom ihåg det! Att hata, se ner på och klandra de människor som sitter utanför våra matbutiker med en pappmugg i handen leder inte till någonting. Försök istället att älska. Ja, och då menar jag inte bara respektera utan älska. Försök att känna med den här människan. Försök att tänka dig in i hans/hennes situation och försök att visa kärlek. Det kanske inte alltid ger dig något, men först då kan vi hjälpa människor att övervinna fattigdom, ta sig ur den onda spiralen och upptäcka det som vi tycker är livet.

 

Jag har aldrig tidigare varit speciellt intresserad av naturen. Eller jo - att mjölken är ekologisk, att köttet är svenskt och att hönsen får vistas fritt och utomhus tycker jag är viktigt, men någon vidare skogsmulle har jag aldrig varit. De senaste dagarna har jag dock utmanat mina bekvämlighetszoner och mina principer, lämnat fördomarna hemma och gått ut i skog och mark. Och vet ni?? Det gick! Det var till och med riktigt roligt. Visst kände jag mig inte stentuff när jag skulle hantera den sylvassa yxan och inte så lite skraj när jag skulle lära mig hur man gör upp eld, men de senaste dagarnas erfarenheter har fått mig att bli betydligt mer kompis med mossa, träd och barr.

 

Jag tänker på alla mina fördomar - om skogen som kall, tråkig och smutsig. Så fel jag hade! Och så lite som krävdes för att jag skulle se det värdefulla i det som jag tidigare sett som fult. Det enda som krävdes var att jag närmade mig en miljö som inte är min hemmaplan, tog på mig gummistövlarna och lyfte blicken från den blöta skogsstigen. Utsikten var vacker! Solens strålar som speglade sig i sjön, fåglarna som hoppade från kvist till kvist och så dofterna av vår.

 

Tänk om vi kunde göra samma sak människor emellan. Tänk om vi skulle bege oss ut i miljöer vi inte är vana vid, lyfta blicken och upptäcka att det som hemma i vår trygga TV-soffa kändes skrämmande och farligt inte alls var något obehagligt. Det enda som behövs är vilja - ett närmande, en gnutta förståelse och lite ödmjukhet. Men TV-soffan är skön, hemmet är tryggt och världen där utanför, människorna med sina olika kulturer, värderingar och religioner är främlingar. Nog är det lättare att stanna hemma...

 

Jag undrar om det är fler människor idag som känner behovet av att "skriva av sig" i en självbiografi eller om det snarare är intresset för att läsa och förstå andra människor som har ökat. Jag bygger som hastigast en hypotes... Det är inte bara Alex Ferguson och Usain Bolt som öppnar sig och talar ut om sina olika bakgrunder och liv, bara i Sverige finns det närmare 400 000 bloggar - 400 000 människor som känner ett behov av att liksom jag dela sina tankar och liv med ett okänt antal okända människor där ute på internet. Något får mig att tro att det inte är en slump att detta fenomen blivit så populärt de senaste åren.

 

Jag själv började blogga redan 2007. Anledningen var enkel - jag ville synas, vara någon och bloggen var min väg att gå. Kanske var det typiskt tonårigt och naivt, men jag anar och tror att min tonårsupplevelse också kan vara en spegelbild av vårt samhälle i stort. Med normer som skriker sök din egen väg, lyssna på dig själv, var självständig och var stark är det inte konstig att människor blir alltmer självcentrerade. Men vad händer när vi blir så fokuserade på vad som är bäst för oss själva att vi glömmer bort att ge tid åt de som finns runt omkring oss? Vad händer när vi döljer och hyschar om våra svagheter? Och kan vårt bloggande och självbiograferande vara en halvtaskig lösning på ett samhällsproblem som sprider sig likt en epidemi?

 

Den senaste tiden har jag lärt mig att uppskatta de små sammanhangen, där jag får dela mitt liv, men också ta emot av andras. Här sitter vi ner och lyssnar innerligt och gärna på varandra, för att det är viktigt och roligt! Tänk om många av de där självbiografierna och bloggarna är just terapi, substitut till sådana livsnära samtal eller tänk om de är en megafonröst ut i etern skrikande efter bekräftelse, någon som lyssnar och någon som ser - efter hjälp!

 

Vad det än är som får människor att vilja skriva av sig, sprida ut sina framgångar och misslyckande inför storpublik, på en scen kallad internet så kan jag konstatera att det finns ett behov... av närhet, någon som lyssnar, läser och kommenterar. Strategierna är olika - texterna provokativa, bilderna vackra eller sanninen modifierad. Men behovet är detsamma. Jag tror att vi alla kan göra skillnad för en medmänniska. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och du kan börja med att se din medmänniska i ögonen när du möter henne på gatan, utanför ICA eller hos frisören. Kanske känner du inte henne, men vad gör det? Att se någon, lyssna och bekräfta kan vara så mycket värt och ofta behöver du inte säga någonting - bara vara just du!