När man kommer hem efter en sådan resa som jag har gjort är det svårt att inte se på vår livsstil med nya ögon och andra perspektiv. Min första känsla är tacksamhet! Jag har egentligen inte gjort något för att förtjäna det liv jag lever. Det har bara givits till mig. Familjen jag har, samhället jag lever i, vännerna runt omkring mig, tillgången till mat, kläder... Allt bara finns där som en självklarhet. För för mig är det självklart att gå till affären och köpa ny mat när kylskåpet är tomt. Lika självklart som det varit under min uppväxt att gå till skolan. Eller tvätta händerna, laga mat på en spis, sova i en säng, ha ett tak som inte läcker, hålla sig varm om vintern, äga ett par skor... Förstår ni hur mycket det är som vi tar för givet? Förstår ni hur mycket det finns att vara tacksam för?

 

Men jag känner också illska. Ilska över att det ser ut såhär, över att allt är så himla orättvist, över att flickan på bilden ovan kanske aldrig kommer få veta hur det känns att ta en varm dusch på morgonen, äta tre mål mat om dagen eller ha ett riktigt jobb. Jag blir också arg på mig själv och på världen omkring mig. Hur kan vi vara så himla egoistiska? Hur kan vi helt seriöst prioritera sommarstugor, nya TV-apparater, mobiler och annat som vi absolut inte behöver när människor har det så här kasst? Vi kan ge av vårt överflöd - en hundring i månaden till Rädda Barnen, men inte offra ett öre av vår lyx för någon annan. Det är den hemska verkligheten och det gör mig arg!