"Mat är livet" - har du också hört någon säga så efter en stor tallrik god restaurangmat eller har du sagt det själv? För de här människorna handlar livet om precis det - mat! Men för dem handlar det inte om njutning utan om överlevnad. Under våra dagar i Albeşti, då vi anordnade dagläger för romska barn, lekte vi lekar, lärde oss om livet, pysslade tillsammans och kramades i massor. Men en huvudhöjdpunkt var maten. Varje dag bjöds alla närvarande, barn och föräldrar, stora och små, på någon form av mat. Oftast en smörgås. För många av barnen var det enda målet mat den dagen.

 

Nu är det semestertider, vilket betyder restaurangbesök, vilket också betyder mängder av kasserad mat. Jag gick själv hem från restaurangen senast igår och lämnade ett halvt mål mat kvar på tallriken. Snälla, om du har möjlighet, släng inte maten. Ta med den hem, ät den som matlåda dagen efter. Lägg pengarna du sparar på de här barnen. De har ingen mat. På riktigt. DE HAR INGEN MAT! Och har du råd att lämna den där maten på tallriken på restaurangen, ja då har du nog förmodlingen råd att hjälpa några av de här kidsen också. Rannsaka dig själv, får du dåligt samvete? Fråga dig själv varför och gör något åt det.

Att beskriva levnadsförhållandena för de romer vi mötte i Rumänien är komplicerat, men ännu mer komplicerat är det att beskriva deras värderingar, synsätt och attityd. När vi ska förklara hur någon lever och har det är det lätt att utgå från sin egen verklighet. Så gör också jag. Jag utgår från mitt "rätta" liv och talar om vilka av de här sakerna romerna har och inte har. Det ger en skev bild av deras verklighet och därför det är så svårt att berätta om det jag varit med om och upplevt. Bäst av allt vore det om alla fick uppleva allt med egna ögon, egna känslor och tankar. Det ger nämlighen en helt annan förståelse för romernas situation och en helt ny syn på vilka de är som människor och vilka behov de har. Men jag vill försöka att förmedla min upplevelse i Rumänien så utförligt och verklighetsnära som jag bara kan.

 

I många rumäners ögon är dessa människor inte värda någonting. I deras ögon är romerna tjuvar, kräk, snyltare, en samhällskostnad... Inte alla romer har det så illa ställt som de ni har fått se bilder på i bloggen. Men de här romerna har det riktigt riktigt illa ställt. De skulle aldrig ha råd att till exempel ta sig till Sverige för att tigga. De här människorna livnär sig istället på stöld, narkotikahandel, prostitution och tiggeri på hemmaplan. Fast i Rumänien är tiggeri olagligt. Därför väljer många att istället skicka sina barn för att tigga. Det är nämligen tillåtet. Ni hör ju själva... Allt detta är en enda stor ond spiral som håller generation efter generation kvar brottslighet och fattigdom. Jag önskar att jag kunde säga att deras rykte är falskt - att de här romerna, som blivit mina vänner, inte är några hycklare utan hederliga människor - men det skulle tyvärr vara lögn.

 

Det är inte alltid lätt att älska människor, särskillt inte människor som de här - som ibland beter sig som skit, som ljuger bättre än de flesta, som luktar otroligt illa och som stjäl så fort du vänder ryggen till. Men att älska människor som de här, att komma tillbaka, att fortsätta visa att vi bryr oss, det tror jag leder till förändring och förbättring.
Snälla, kom ihåg det! Att hata, se ner på och klandra de människor som sitter utanför våra matbutiker med en pappmugg i handen leder inte till någonting. Försök istället att älska. Ja, och då menar jag inte bara respektera utan älska. Försök att känna med den här människan. Försök att tänka dig in i hans/hennes situation och försök att visa kärlek. Det kanske inte alltid ger dig något, men först då kan vi hjälpa människor att övervinna fattigdom, ta sig ur den onda spiralen och upptäcka det som vi tycker är livet.

Det här är Irina. Hon är gosig, snäll och otroligt envis. Huset i bakgrunden är hennes hem.

 

 

Rumänien fick mig att öppna ögonen. Romerna, Rumäniens mest utsatta befolkning, har tagit en plats i mitt hjärta. Att åka därifrån känns både jobbigt, fel och orättvist. Våra djur - grisar, kor, får - har det många gånger bättre än de här människorna. Och nu åker jag hem. Jag kan bara lämna deras plats, deras missär och verklighet, men för de här människorna är det på riktigt. De lever här varje dag, varje vecka, året runt, hela sitt liv.

 

Här sitter Alex, Raul, Lorena, Giorgiana och deras vänner. De är på läger. De leker, skrattar och skojar. Precis som barn gör. Men när Giorgiana kommer hem tvingas hon att bli vuxen. Hon lagar mat hemma och tar hand om sina småsyskon eftersom föräldrarna är borta hela dagarna. Det påverkar hennes skolgång då hon måste vara hemma med syskonen. 

 

I Rumänien är skolgång obligatoriskt, men för många av de här barnen är det omöjligt att gå till skolan och framför allt att klara den. De har inte föräldrar som kan hjälpa dem hemma och i skolan kommer de i andra hand, eftersom de är romer. Att de hamnar i kriminalitet och prostitution som vuxna är en stor risk. 

 

Imorgon åker vi ut till en by som heter Albesti där många av de allra fattigaste romerna bor för att anordna dagläger för barnen. Det känns viktigt och spännande och lite läskigt på samma gång. Jag vet inte hur jag kommer reagera och hantera situationen eller hur barnen och deras föräldrar kommer uppföra sig. Men jag vet att det kommer bli lärorikt och jag ska göra mitt allra bästa för att ge barnen så mycket kärlek som möjligt. Det är precis vad de behöver.