Jag har aldrig tidigare varit speciellt intresserad av naturen. Eller jo - att mjölken är ekologisk, att köttet är svenskt och att hönsen får vistas fritt och utomhus tycker jag är viktigt, men någon vidare skogsmulle har jag aldrig varit. De senaste dagarna har jag dock utmanat mina bekvämlighetszoner och mina principer, lämnat fördomarna hemma och gått ut i skog och mark. Och vet ni?? Det gick! Det var till och med riktigt roligt. Visst kände jag mig inte stentuff när jag skulle hantera den sylvassa yxan och inte så lite skraj när jag skulle lära mig hur man gör upp eld, men de senaste dagarnas erfarenheter har fått mig att bli betydligt mer kompis med mossa, träd och barr.

 

Jag tänker på alla mina fördomar - om skogen som kall, tråkig och smutsig. Så fel jag hade! Och så lite som krävdes för att jag skulle se det värdefulla i det som jag tidigare sett som fult. Det enda som krävdes var att jag närmade mig en miljö som inte är min hemmaplan, tog på mig gummistövlarna och lyfte blicken från den blöta skogsstigen. Utsikten var vacker! Solens strålar som speglade sig i sjön, fåglarna som hoppade från kvist till kvist och så dofterna av vår.

 

Tänk om vi kunde göra samma sak människor emellan. Tänk om vi skulle bege oss ut i miljöer vi inte är vana vid, lyfta blicken och upptäcka att det som hemma i vår trygga TV-soffa kändes skrämmande och farligt inte alls var något obehagligt. Det enda som behövs är vilja - ett närmande, en gnutta förståelse och lite ödmjukhet. Men TV-soffan är skön, hemmet är tryggt och världen där utanför, människorna med sina olika kulturer, värderingar och religioner är främlingar. Nog är det lättare att stanna hemma...