Jag undrar om det är fler människor idag som känner behovet av att "skriva av sig" i en självbiografi eller om det snarare är intresset för att läsa och förstå andra människor som har ökat. Jag bygger som hastigast en hypotes... Det är inte bara Alex Ferguson och Usain Bolt som öppnar sig och talar ut om sina olika bakgrunder och liv, bara i Sverige finns det närmare 400 000 bloggar - 400 000 människor som känner ett behov av att liksom jag dela sina tankar och liv med ett okänt antal okända människor där ute på internet. Något får mig att tro att det inte är en slump att detta fenomen blivit så populärt de senaste åren.

 

Jag själv började blogga redan 2007. Anledningen var enkel - jag ville synas, vara någon och bloggen var min väg att gå. Kanske var det typiskt tonårigt och naivt, men jag anar och tror att min tonårsupplevelse också kan vara en spegelbild av vårt samhälle i stort. Med normer som skriker sök din egen väg, lyssna på dig själv, var självständig och var stark är det inte konstig att människor blir alltmer självcentrerade. Men vad händer när vi blir så fokuserade på vad som är bäst för oss själva att vi glömmer bort att ge tid åt de som finns runt omkring oss? Vad händer när vi döljer och hyschar om våra svagheter? Och kan vårt bloggande och självbiograferande vara en halvtaskig lösning på ett samhällsproblem som sprider sig likt en epidemi?

 

Den senaste tiden har jag lärt mig att uppskatta de små sammanhangen, där jag får dela mitt liv, men också ta emot av andras. Här sitter vi ner och lyssnar innerligt och gärna på varandra, för att det är viktigt och roligt! Tänk om många av de där självbiografierna och bloggarna är just terapi, substitut till sådana livsnära samtal eller tänk om de är en megafonröst ut i etern skrikande efter bekräftelse, någon som lyssnar och någon som ser - efter hjälp!

 

Vad det än är som får människor att vilja skriva av sig, sprida ut sina framgångar och misslyckande inför storpublik, på en scen kallad internet så kan jag konstatera att det finns ett behov... av närhet, någon som lyssnar, läser och kommenterar. Strategierna är olika - texterna provokativa, bilderna vackra eller sanninen modifierad. Men behovet är detsamma. Jag tror att vi alla kan göra skillnad för en medmänniska. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och du kan börja med att se din medmänniska i ögonen när du möter henne på gatan, utanför ICA eller hos frisören. Kanske känner du inte henne, men vad gör det? Att se någon, lyssna och bekräfta kan vara så mycket värt och ofta behöver du inte säga någonting - bara vara just du!